De är överallt

Plågade

Varför ser du de inte?

De är runt dig, men du kan inte se

Du förstår inte

Kunde inte, ville inte, kunde inte se

Jag kände igen hennes sätt att gå på

Hon stack ut, som en färgfläck i det gråa

Som ett bultande hjärta

Jag såg ner på henne från andra våningen

Lutade mig mot trappräcket

Men när hon vände sitt ansikte uppåt,

så hade jag redan försvunnit in i folkmassan

Jag lämnade platsen

där jag bott hela mitt liv

Men resten av världen var inte vackrare

Och himlen var lika grå

Jag berättade för dig om dem.

Hur man kan se smärtan i deras ögon.

Men du förstod inte, för du har aldrig känt smärta själv.

Jag blir lyckligare för varje dag nu, mitt liv vänder

Snön faller utanför.

Oseende ögon blickar ut i fjärran

Fjädrar regnar sakta ner över snön, en död, den andra lever en dag till

Och här finns inget solsken

Men jag fylls med värme, och en blå himmel skymtar vid horisonten. Jag fylls med glädje, och orden försvinner från väggarna.

Jag är inte ensam, de sa det till mig. De sa att det finns fler. Men jag har aldrig träffat någon.

Du sa äntligen att du älskar mig.

Det är första gången någon sagt sådana ord till mig, första gången någon sett mig på det sättet.

Men samtidigt tvivlar jag. Du kommer att ångra dig, du kanske redan har gjort det.

Jag vill krama dig, hålla om dig och aldrig släppa.

Men samtidigt vill jag springa.

Springa härifrån, till en annan plats, en annan verklighet, men bara döden kan ta mig bort.

Solljuset sken in genom takfönstret, belyste dammet på golvet. Små dammkorn dansade i solstrålarna.

Dörrar låg staplade på golvet, och nycklar hände på väggarna.

Det luktade fränt och stickande, som djurpäls.

Mina tankar låter som sprucket glas, och jag försöker gömma mig.

Varför kan jag inte bara vara lycklig?

Idag såg jag stjärnhimlen igen.

Det var som att himlen varit täckt med en ridå, som nu gått upp. Teatern som utspelade sig där var underbar. Jag såg ut i evigheten, för första gången på länge.

Jag har glömt henne nu, nästan. Jag älskar henne inte längre.

det är bäst så här, för oss båda. 

Lyssna på mörkret, lyssna på natten.

Lyssna på vargen som går i snön.

Lyssna på människan som smyger i mörkret.

Lyssna på stjärnornas ljus.

Tidens hjul snurrar vidare

Jag vill känna mig levande, väck mig, släpa ut mig i solljuset

Solskenet bränner min bleka hud

Men jag älskar det

Ibland känns det som att jag inte styr min egen kropp

Det är då jag gör saker som jag sen ångrar i resten av mitt liv

Som när jag kysste henne, i solljuset, hennes varma läppar

Jag vet inte vem jag är

Alla känner mig

Den enda som inte känner mig är jag själv

Jag vandrar i drömmarnas hav

Glider ut och in ur verkligheten

Vansinnet tar mig igen 

Ångesten dödar mig

Jag faller ner

Mörkret

Det tar mig igen

Vindlande trappor, skuggor

Trägolv, tekoppar, böcker, notblad, hattar

Ett vansinnigt pianosolo i natten

Jag klarar inte det här själv